Sitter med 1000 olika funderingar i mitt huvud.. 1000 olika tankar som egentligen är helt onödiga att tänka. Funderingar som ändå inte ger svar på de 1000 olika frågorna jag ställer mig själv varje dag. Eller ja, de 1000 olika frågorna jag borde ställa mig själv varje dag men är för rädd för att fråga. Frågor om min framtid, nutiden och allt det som har hänt. Reflektioner som borde påverka men som ligger undantryckta långt bak. Jag är helt enkelt för rädd för att falla. För rädd för att skrapa upp ena knät. För trots att det bara blir ett skrapsår riskerar jag ett ärr. Det är dom som är värst. Att ha ont ett tag kan jag genomlida, men att behöva minnas att saker har fått mig att ha ont är värre. Alla dessa ärr som även dessa ligger undantryckta. Dock smyger de fram när jag som minst behöver de och då kommer dessa 1000 tankarna igen. Allt som en ondcirkel som aldrig vill dö ut.. Antar att det är det vi kallar för livet?..