Jag är så otroligt otacksam som sitter och klagar på mitt liv. Det är precis som att jag vägrar visa allt det fina jag har. Har en pojke som varje dag får mig att le eller skratta. Min älskade ögonsten, prins, vän, bebis, kärlek, mitt allt! Cosmos får varje dag värd att vakna till. Har haft honom i över ett halvår nu och det känns aldrig fel. Han är underbar!

Igår åkte vi både buss och pendeltåg och jag kan lova att jag aldrig sett en coolare hund. Han springer med mig till bussen, hoppar på och kliver in mellan två säten och lägger sig. Sen ligger han där. När vi sedan ska av hoppar han lätt av och springer upp och nedför trapporna till pendeln med mig. På pendeltåget och lägger sig och somnar. Helt orädd och totalt ointresserad av vad andra gör. Underbar liten 08 BC!

Älskar honom av hela mitt hjärta!

Jag är expert på att sätta mig själv i situationer som jag mår dåligt av. Expert på att hamna på precis rätt ställe för att bli sårad, sviken och besviken. Det är som att allt negativt hopar sig runt mig. Som att jag får min dos av lycka 5 dagar av 365. Okej jag kanske överdriver men det är själva grejen. Varför kan saker inte få rulla på, vara positivt, lyckligt, glatt, trevligt och underbart! Är trött på det! Jag vill gå runt med fjärilar i magen och ett leende på läpparna. Jag vill flänga runt och bara skratta. Dansa, dricka och träffa trevliga människor. Jag vill ha motivation till livet, snälla...

Snart är påsken över och jag har knappt ägnat en tanke åt att den faktiskt varit. Haft ledigt hela veckan så har hunnit göra en del saker som skulle göras. Borde verkligen sätta mig och plugga men är omotiverad till 1000! Skulle behöva en uppåt puff i livet. En känsla av att lyckas, glädje och lite lycka. Inte bara vardaglig drama, plugg och huvudvärk. Hoppas på en mer lyckad sommar antar jag..

Jag hatar ovissheten.. Att inte få veta, att inte få svar. Känslan av att man gjort något fel men inte vet vad. Eller känslan av att inte ha en jäkla aning om vad folk menar. När man får ett sms som går att tolka på 20 olika sätt. När man pratar i telefon med någon utan att se vad de egentligen menar.

Jag är en sån tjej som överanalyserar allt! Vrider på saker tills jag slår knut på mig själv.. Därför hatar jag ovissheten och möjligheten att tro, hoppas och önska!

Jag håller mig uppenbarligen till dessa tråkiga, dryga och inte allt för positiva inlägg. Men men jag har ju trots allt inte tvingat någon att läsa!

Igår var det bara för mycket på gång. Orkar knappt min egen vardag och känner mig som en riktig jäkla fjortis. Vem fasiken orkar vara så deppig hela tiden? Vad är grejen?..

När man går och inte kan tränga undan tankarna hur mycket man än försöker så tröttnar man. Jag gör saker hela tiden och kämpar för att hålla mig sysselsatt. Inte hjälper det heller.. Tränar, går promenader, pluggar, sjunger men de där 1000 tankarna vill inte lämna mig ifred. Jag säger de igen, de som jag säger så ofta, jag saknar den tiden då de största problemen var när dockan tappade en arm, någon förstörde ens sandslott eller man inte fick den där godisen man ville ha. Problemen var så mycket lättare då, dock var de troligen lika jobbiga för de. Den bittra sanningen är att vi aldrig blir av med problemen, de finns där varje dag från att vi är små till vi blir på tok för gamla..

Tänk att jag alltid börjar blogga när livet känns mindre roligt.. Får sån lust att skriva av mig men vet aldrig vad jag ska skriva. Blir mest en massa oförståeliga ord och meningar som betyder massor för mig men absolut inget för er. Varför ska saker vara så svårt? Måste det vara svårt för att saker ska få kännas lätt, roligt, trevligt och skönt? Jag kan inte köpa det, just nu hade jag gärna levt ett liv utan problem, glatt omedveten om allt de dåliga. Vad säger du tomten, kan vi tänka oss de som julklapp i år?

Sitter med 1000 olika funderingar i mitt huvud.. 1000 olika tankar som egentligen är helt onödiga att tänka. Funderingar som ändå inte ger svar på de 1000 olika frågorna jag ställer mig själv varje dag. Eller ja, de 1000 olika frågorna jag borde ställa mig själv varje dag men är för rädd för att fråga. Frågor om min framtid, nutiden och allt det som har hänt. Reflektioner som borde påverka men som ligger undantryckta långt bak. Jag är helt enkelt för rädd för att falla. För rädd för att skrapa upp ena knät. För trots att det bara blir ett skrapsår riskerar jag ett ärr. Det är dom som är värst. Att ha ont ett tag kan jag genomlida, men att behöva minnas att saker har fått mig att ha ont är värre. Alla dessa ärr som även dessa ligger undantryckta. Dock smyger de fram när jag som minst behöver de och då kommer dessa 1000 tankarna igen. Allt som en ondcirkel som aldrig vill dö ut.. Antar att det är det vi kallar för livet?..

Det är nu bestämt och jag känner mig mer säker än någonsin!
Jag ska köpa mig en liten bäbis, sjävklart en fyrbent sådan då de där med två ben får vänta ett bra tag till. Har länge velat fram och tillbaka och nu har chansen kommit så jag tar den! En liten Border Collie ska alltså få flytta hem till mig om 43 dagar.  Om precis 42 dagar är valparna 8 veckor och får lämna mamman men jag hoppas få hämta den en dag senare då allt passar bättre med skolan då.

Hur som helst kommer självklart ett stort problem, jag kan bara inte bestämma mig! Tik eller hane? Finns ju för- och nackdelar med båda..



 Hane eller Tik 

Det finns stunder i livet då jag bara vill lägga mig under täcket och inte behöva gå upp igen.
Stunder då jag är redo att ge upp, då jag inte längre orkar kämpa vidare.

Hur kan jag vara så vek och ligga och tycka så synd om mig själv?
Jag har en familj som tar hand om mig och bryr sig, jag har en pojkvän som alltid finns där, jag har tre hundar som älskar mig och tröstar mig, jag har en mormor som aldrig slutar hjälpa, jag har all kärlek man kan få och ändå har jag mage att ligga och tycka synd om mig själv..

Ibland funderar jag seriöst om jag lider utav manodepressivitet. Jag kan vara hur glad som helst ena sekunden och nästa känns det som att precis allting skiter sig.

Idag landade det för mig att jag verkligen måste ta mig till tandläkaren och laga mitt hål. Jippi det blir säkert minst 1500 kr.. Sen så ska jag snart betala skatt och försäkring på min bil, det är ytterligare 7000 kr. Idag var jag även tvungen att köpa ett busskort för 740 kr. Jag köpte igår bildäck för 4000 kr. Och sedan är alla mina sparpengar som jag kämpat för sedan juli borta.. Mina planer på att resa som jag sparat och sparat och sparat till. Allt bara försvinner.

Hatar att vara vuxen, det är inte min grej! Jag vill vara omogen och töntig. Ha dom där problemen då barbiedockan tappat huvudet eller Biologi A läxan är på tok för svår.
Jag vill dit igen, dit där problemen idag knappast anses som ett problem. Dit där jag trodde att jag hade all tid i världen på mig att göra vad jag ville. Dit där ett beslut inte påverkade hela din vardag. Dit där jag fortfarande hade roligt, njöt och var glad..