Tänk att saker oftast, inte alltid men oftast, löser sig. Kanske inte alltid till det man vill helst men till något man kan acceptera och faktiskt leva med. Trots att jag är 21 och haft en drös med problem, dilemman, frågor och funderingar så tycks det alltid lösa sig till de bättre. Ändå väljer jag att stressa upp mig, oroa mig och må dåligt. Mycket onödigt, jag vet, men inte slutar jag för det. Är det typiskt oss människor? Eller kanske oss tjejer? Eller kanske bara typiskt mig..

Jag hatar ovissheten.. Att inte få veta, att inte få svar. Känslan av att man gjort något fel men inte vet vad. Eller känslan av att inte ha en jäkla aning om vad folk menar. När man får ett sms som går att tolka på 20 olika sätt. När man pratar i telefon med någon utan att se vad de egentligen menar.

Jag är en sån tjej som överanalyserar allt! Vrider på saker tills jag slår knut på mig själv.. Därför hatar jag ovissheten och möjligheten att tro, hoppas och önska!

Jag håller mig uppenbarligen till dessa tråkiga, dryga och inte allt för positiva inlägg. Men men jag har ju trots allt inte tvingat någon att läsa!

Igår var det bara för mycket på gång. Orkar knappt min egen vardag och känner mig som en riktig jäkla fjortis. Vem fasiken orkar vara så deppig hela tiden? Vad är grejen?..

När man går och inte kan tränga undan tankarna hur mycket man än försöker så tröttnar man. Jag gör saker hela tiden och kämpar för att hålla mig sysselsatt. Inte hjälper det heller.. Tränar, går promenader, pluggar, sjunger men de där 1000 tankarna vill inte lämna mig ifred. Jag säger de igen, de som jag säger så ofta, jag saknar den tiden då de största problemen var när dockan tappade en arm, någon förstörde ens sandslott eller man inte fick den där godisen man ville ha. Problemen var så mycket lättare då, dock var de troligen lika jobbiga för de. Den bittra sanningen är att vi aldrig blir av med problemen, de finns där varje dag från att vi är små till vi blir på tok för gamla..

Tänk att jag alltid börjar blogga när livet känns mindre roligt.. Får sån lust att skriva av mig men vet aldrig vad jag ska skriva. Blir mest en massa oförståeliga ord och meningar som betyder massor för mig men absolut inget för er. Varför ska saker vara så svårt? Måste det vara svårt för att saker ska få kännas lätt, roligt, trevligt och skönt? Jag kan inte köpa det, just nu hade jag gärna levt ett liv utan problem, glatt omedveten om allt de dåliga. Vad säger du tomten, kan vi tänka oss de som julklapp i år?