Det finns stunder i livet då jag bara vill lägga mig under täcket och inte behöva gå upp igen.
Stunder då jag är redo att ge upp, då jag inte längre orkar kämpa vidare.

Hur kan jag vara så vek och ligga och tycka så synd om mig själv?
Jag har en familj som tar hand om mig och bryr sig, jag har en pojkvän som alltid finns där, jag har tre hundar som älskar mig och tröstar mig, jag har en mormor som aldrig slutar hjälpa, jag har all kärlek man kan få och ändå har jag mage att ligga och tycka synd om mig själv..

Ibland funderar jag seriöst om jag lider utav manodepressivitet. Jag kan vara hur glad som helst ena sekunden och nästa känns det som att precis allting skiter sig.

Idag landade det för mig att jag verkligen måste ta mig till tandläkaren och laga mitt hål. Jippi det blir säkert minst 1500 kr.. Sen så ska jag snart betala skatt och försäkring på min bil, det är ytterligare 7000 kr. Idag var jag även tvungen att köpa ett busskort för 740 kr. Jag köpte igår bildäck för 4000 kr. Och sedan är alla mina sparpengar som jag kämpat för sedan juli borta.. Mina planer på att resa som jag sparat och sparat och sparat till. Allt bara försvinner.

Hatar att vara vuxen, det är inte min grej! Jag vill vara omogen och töntig. Ha dom där problemen då barbiedockan tappat huvudet eller Biologi A läxan är på tok för svår.
Jag vill dit igen, dit där problemen idag knappast anses som ett problem. Dit där jag trodde att jag hade all tid i världen på mig att göra vad jag ville. Dit där ett beslut inte påverkade hela din vardag. Dit där jag fortfarande hade roligt, njöt och var glad..