Smått seg igår. Somnade hur tidigt som helst efter att ha kraschlandat i sängen. Nu har skolan dragit igång igen och redan nu börjar stressen även fast än att jag bara har typ en lektion om dagen. Matte D känns väldigt tungt och hade egentligen velat byta bort den. Tyvärr får jag inte det då den tillhör mitt program så om jag tar bort den går jag ut med ett specialutformat program. Det ger en inte samma rättigheter till Universitet och högskola..
Är verkligen bestämt på vad jag vill göra efter gymnasiet men mina drömmar kraschade också dem igår. Poängen är alldeles för höga för att jag ska kunna ha en chans och högskoleprovet detsamma. Får helt enkelt försöka hitta en ny utbildning som känns intressant.

Övningskörde med pappa igår och också det gick år pipsvängen. 5 kärringstopp på 1 timme är helt galet! Jag kan ju köra.. Kanske ska hålla mig till buss och pendel trots allt.


Idag börjar jag inte fören kl 13.40 och har bara en lektion vilket är matte D. Sedan ska jag ta en sväng till stan och knalla runt lite. Jobbar nämligen ikväll så ska vara vid vindhem kl 18 typ. Har inte sjungit där på någon månad nu så hoppas jag kommer ihåg texterna och att halsen orkar med.
Nej nu måste jag röra mig till bussen, hade gött


Denice med ett visst misslyckande

Idag har vänskapen ännu en gång satt sitt bevis på hur vikitgt och underbar den faktiskt är!

Mamma firar 40årsfest idag så nu är man sminkad och utklädd och reda för en vild och sjukt rolig kväll!

Hade gött



Denice i rosa

Gårdagen var allt annat än den bästa dagen i mitt liv om jag ska säga så..
Kaos precis överallt och jag är dessutom sjuk. Känns som en otrolig tajming för allt att hända. Kroppen värker precis överallt och ögon och näsa rinner. Sista dagarna på lovet blir att spendera på jobbet och i sängen..
Bråkar en del med mamma vilket inte gör livet lättare och trevligare. Önskar bara att hon kunde se allt ifrån min vinkel och som jag gör. Att hon kunde förstå hur jag mår och hur mitt liv är. Det må vara så att livet har sina ups and downs men jag önskar bara att livet kunde ha ett mellanting där jag kunde få stanna. En gråzon där allt inte behöver vara kanon eller värdelöst. Där jag kan få leva mitt och göra mitt precis så mycket som jag orkar. Där natt är natt och dag är dag utan en massa spilltid åt bråk och ovisshet. I dagsläget skulle jag nog ge precis vad som helst för att slippa detta.

Igår så hände det som uppenbarligen måste hända mig varje vår/sommar. Allt som finns kvar nu är en tomhet och ett skal. Ett skal med en tuff yta som snart kommer att spricka. Ett skal som varje år får höra samma saker och reagera på samma sätt. Ett skal som inte längre orkar känna utan bara är. När detta skal spricker vet jag inte om jag längre kan stå, gå, tala eller framförallt skaffa nya vänner.
Att år på år få höra samma saker trycker ner en så djupt att det inte ens hjälper att kippa efter luft. Ropen på hjälp hörs inte då folk inte förstår. Att jag förlorar en vän tycks inte spela folk någon roll. Det är alltid samma svar "du är stark så du klarar dig", men tänk om jag inte gör det längre då? Har jag ingen rätt att precis som alla andra bryta ihop, falla isär och aldrig mer vilja resa mig? Har inte jag liksom ni rätt att någon gång få nog? De försök till tröstande ord hjälper inte ens, jag måste vara en dålig vän och så får det vara. En sak jag säkert vet är att jag aldrig mer kommer kunna vara varken en dålig eller bra vän.


"Do you ever wonder if we make the moments in our lives or if the moments in our lives make us?"


Denice ger upp